”Canada är ett civiliserat land” upprepade jag gång på gång för mig själv, som för att påminna mig om att det inte var ut på några större äventyr vi skulle genom att flyga över atlanten till det land som varenda kotte i Sverige omtalar som; ”det är väl ungefär som Sverige”. Vad som drabbade oss (Fia och mig) vid ankomst till detta land var dock inte en råbarkad vildmark eller snårig djungeltrafik utan en lite väl magstark dos av byråkrati. Ni vet, vissa länder (läs Frankrike och dess gelikar) bebos av människor som får en sån där go’ magkänsla av att vända papper och krångla till det för folk. En sorts övercivilisering där det helt enkelt inte längre handlar om ordning och reda utan en tillgjord oorndning utan logik för att utöva makt. Så fastnade flugan i immigrationsverkets nät och blev fråntagen både pass och integritet. Det uppstod en tvist om vidare det var tillåtet att studera i Kanada utan study-permit (typ visum) i 6 månader eller ej fast det uttryckligen står på deras hemsida; ”if you’re studying for 6 months or less you do not need a study permit”. Som tur är har Fia både ett extra pass och rätten på sin sida, så förhoppningsvis har hon trasslat sig ut ur nätet till på lördag när skolan börjar. Jag hade tack och lov fått mitt study-permit precis innan jag åkte och gled därför igenom på en räkmacka.
Idag blir det stora fixaredagen då jag fann en stor lägenhet HELT TOM utan en endaste liten kökspinal. Tillsvidare lever jag campingliv i sovsäck med en utsikt i klass med en klar skärgårdsmorgon och termos och spork som enda innehåll i köksskåpen. Nu väntar jakt på frukost, seriös loppisshopping (om vi hittar nån) och uppsökande av universitetsadministrationen för att få in Fias pass på rätt sida om immigrationboard.
I dagens inlägg vill jag dock utfärda ett stort tack till den stora runda lilla polisfarbror som ändå höll uppe vårt hopp om att kanadensare är goda människor genom att hjälpa mig med mina väskor, ta hand om mig när jag blev bortkörd från bagagehämtningen och immigration där Fia tvingades va kvar, fixade en buss som körde oss fram till porten på Fenwick place och allmänt pratade lugnande i ”det ordnar sig”-ton med två övertrötta utbytesstudenter vars normala tidszon befann sig kl 04 på morgonen och hjärnor gick på tomgång.
1 kommentar:
Åh fy fan vilken pärs!
Men nu är ni iallafall där.. hoppas det ordnar sig för Fia också.
Igår gjorde jag något du inte skulle tro om mig, jag köpte och använde ett par högklackade skor! Tills Nils mosters 50årskalas...har grymma skavsår och världens träningsvärk i fötterna men du skulle sett mig, jag var skitsnygg!
Skicka en kommentar