Blubbles?

Igår följde F och jag med Brittany och Fraser från min klass till ett uteställe här i stan, dvs vårt första möte med Halifaxs nattliv. Det visade sig vara billigt, livemusik, relativt dansant och överförtjust i F:s glasögon. Det var som att hälften av killarna på stället kom med kommentarer om fias glasögon och senare frammåt kvällen började vi ana varför. Det visade sig att F är en levande kopia av en karaktär ur den omåttligt populära tv-serien Trailer park boys. Detta hade vi såklart ingen aning om när folk kom och frågade om F försökte se ut som Bubbles. Hysteriskt roligt när vi väl kom hem vid halv fyra-tiden och googlade det hela!

I ett hav av fenor och frustande nordkapare

Tillbaka till civilizationen men knappt en sekunds vila. Efter fem dagar till havs är jag åter på stadig mark utan saltvatten i skorna och kikarmärken runt ögonen. Det har varit fantastiskt. Det finns inget annat ord att beskriva det hela med. Jag hade inte kunnat vänta mig mer. Den första dagen när vi kom och skulle ut med båten en halvdag blev vi försenade och när vi väl kom ut på sjön var det mjölkvit dimma och ett lätt duggregn övergick i hällregn. Jag tror alla försökte förtränga tanken på att det kanske var så vi skulle spendera de närmsta dagarna.

Prognosen hade dock lovat bättre och när jag i toalettkön på campingplatsen såg solen gå upp på en molnfri himmel kändes det hela mycket mer hoppfullt. Andra dagen hade visserligen blå himmel, men starka vindar och näst intill halva klassen låg dubbelvikta över relingen. Själv är jag nog född till sjöman för jag gungade glatt med och när vi till råga på allt fick se våra första knölvalar sticka upp fenorna ovan vattenytan och sillvalar som bajsade jättepölar så var allt om sjösjuka bortblåst ur mitt huvud.

Dagen efter var det lugnare vatten och vi åkte ut på mer öppet vatten där det visade sig krylla av brunstiga nordkapare. Vid ett tillfälle var vi omringade av minst 7st (lite svårt att avgöra antalet när de är under vattnet och kommer upp vid olika tillfällen) som dök upp så nära båten att de blåste vatten i ansiktet på oss. De samlas kring en hona försöker få henne att para sig med dem och slår med sina fenor. Honan vänder sig på rygg så att man kan se hennes vita mage för att undvika de påstridiga uppvaktarna och det hela skulle krasst kunna kallas för ett försök till gruppvåldtäkt. Det var alltså mitt i detta som vår båt hamnade och jag var glad att jag inte var valhona vid det tillfället.

Vi fortsatte att ha tur med både vädret och valsightseeingen de kommande dagarna och fick se knölvalar launch-feeding (blåser bubblor i en ring för att lura bytet och kommer sen upp gapandes i mitten) göra bakåtvolter, smälla med sidofenorna och honor med kalvar. Som om det inte räckte med valarna såg vi tumlare, white-sided dolphin, gråsälar, knubbsälar och en massa sjöfåglar så som lunnefåglar, liror, havssulor och stormsvalor.

Nu är det dock slut på leken och det ska skrivas rapporter, räknas statistik och pluggas till tentan i helgen. Ingen tid över till att ta det lugnt och strosa i stan men snart blir det lite ledigt iaf. Här kommer lite bildbevis:

Mitt uppe i nordkaparnas parning.

Bebisval

Lekfull knölval

Campfire med klassen sista kvällen.

Den som vill se mer foton kan gå in på: http://flickr.com/photos/28961230@N07/

Den felnavigerande piloten

Det blåser i Halifax, och på 23e våningen kan man lätt säga att det märks! Tur då att det är varma vindar och strålande sol. Enligt några i min klass har det idag varit den varmaste dagen i hela augusti. Vad gör man då den varmaste dagen i augusti? Jo, sitter inne och försöker individbestämma valar utifrån deras stjärt och ryggfenor. Sjukt kul, men lite synd på det fina vädret.

Igår var jag med om det mest bissarra i min skolhistoria. Vi skulle enligt schemat dissikera ett marint däggdjur och vår lärare hade några dagar innan kommit över en strandad pilotval, 9 feet lång. Det var en ung hane som hade strandat ensam på en strand utan att man visste varför. Det var vad vi skulle försöka ta reda på. Ditrest för att hålla i det stora eventet var veterinären Pierre, en liten gråhårig man med glasögon och lustiga grimaser som brytandes på canadens-franska med stor entusiasm högg in i det fasta valspäcket. Som ni förstår var det en ganska sörjig historia, men alla var vi med och karvade lite, bröt revben och petade på lungorna så att det frasade under fingertopparna. Det var spännande att se hur allting såg ut innuti valen och vi fick lära oss att parasiter är mycket vanligt i deras system, och att de oftast inte gör så mycket skada. Någon anledning till varför vår lille pilot navigerat upp på land fick vi dock inte, så det var bara att tvätta av sina blodiga händer och traska hemåt i kvällssolen.

Imorgon börjar det stora äventyret ute till havs. Sen får vi se vad jag kommer hem med för skörd av val-spotting. Jag hoppas på blåval och kaskelott, men kommer mer troligt att få se knölval och vikval. Mest håller jag tummarna för att vi ska få se något över huvud taget och att det fina vädret håller i sig *peppar peppar*. Nu ska jag packa och shoppa matsäck. Mors!

Pierre

Innuti en val

Valens "melon" som den använder för att navigera.

Flugan i nätet

”Canada är ett civiliserat land” upprepade jag gång på gång för mig själv, som för att påminna mig om att det inte var ut på några större äventyr vi skulle genom att flyga över atlanten till det land som varenda kotte i Sverige omtalar som; ”det är väl ungefär som Sverige”. Vad som drabbade oss (Fia och mig) vid ankomst till detta land var dock inte en råbarkad vildmark eller snårig djungeltrafik utan en lite väl magstark dos av byråkrati. Ni vet, vissa länder (läs Frankrike och dess gelikar) bebos av människor som får en sån där go’ magkänsla av att vända papper och krångla till det för folk. En sorts övercivilisering där det helt enkelt inte längre handlar om ordning och reda utan en tillgjord oorndning utan logik för att utöva makt. Så fastnade flugan i immigrationsverkets nät och blev fråntagen både pass och integritet. Det uppstod en tvist om vidare det var tillåtet att studera i Kanada utan study-permit (typ visum) i 6 månader eller ej fast det uttryckligen står på deras hemsida; ”if you’re studying for 6 months or less you do not need a study permit”. Som tur är har Fia både ett extra pass och rätten på sin sida, så förhoppningsvis har hon trasslat sig ut ur nätet till på lördag när skolan börjar. Jag hade tack och lov fått mitt study-permit precis innan jag åkte och gled därför igenom på en räkmacka.

Idag blir det stora fixaredagen då jag fann en stor lägenhet HELT TOM utan en endaste liten kökspinal. Tillsvidare lever jag campingliv i sovsäck med en utsikt i klass med en klar skärgårdsmorgon och termos och spork som enda innehåll i köksskåpen. Nu väntar jakt på frukost, seriös loppisshopping (om vi hittar nån) och uppsökande av universitetsadministrationen för att få in Fias pass på rätt sida om immigrationboard.

I dagens inlägg vill jag dock utfärda ett stort tack till den stora runda lilla polisfarbror som ändå höll uppe vårt hopp om att kanadensare är goda människor genom att hjälpa mig med mina väskor, ta hand om mig när jag blev bortkörd från bagagehämtningen och immigration där Fia tvingades va kvar, fixade en buss som körde oss fram till porten på Fenwick place och allmänt pratade lugnande i ”det ordnar sig”-ton med två övertrötta utbytesstudenter vars normala tidszon befann sig kl 04 på morgonen och hjärnor gick på tomgång.

Farväl fosterland!

Jaha, då har det väl blivit dags tillslut.
Nu väntar bagageköer, passkontroller, pipande vader fulla av rostfritt stål, kånkande och stånkande och en del pirr i magen. När jag skriver nästa gång har jag officiellt emigrerat (iaf för ett tag) och bör befinna mig i det gigantiska fortet Fenwick på ännu okänd våning. Tills dess, håll i hatten, för nu bär det av!

Upprustning

Jag har en tro på att med rätt utrustning så löser sig resten, och för att matcha mina gore-tex skor, fjällrävenbyxor och favvo-fleecetröja har nu även denna lilla skönhet införskaffats. Det är en sorts data/exkursions-kombo som jag helt enkelt inte kunde motstå. Innan jag är redo att möta hösten i Kanada behövs även en regnjacka, men det projektet hade jag tänkt spara tills jag kommit över atlanten.

p.s. nu är det inte ens en vecka kvar!

finast just nu: