När himlen e blå, tankarna grå och alla mina saker plötsligt gula

Ibland när man åkt långt ifrån det man räknar som hemma kan det hända att det där kallat hemlängtan infinner sig. Det är egentligen inte en specifik känsla utan lite mer som tusen tankar i en. Man undrar lite hur livet varit om man fortfarande varit hemma, man saknar att vara omgiven av folk som känner en så pass att man inte behöver oroa sig för att ens dåliga sidor ska skina igenom och ifrågasätter värdet av att göra någonting nytt.

Det finns dock saker som råder bot på detta. I mitt fall va det ett paket pepparkakor i form av en present från fina C som hon hittat i mataffären, en kväll med indie-konserter på Gus' pub tillsammans med folk i flanellskjortor stora glasögon och fina handväskor, ett nytt stickprojekt och fina kloka ord från vänner där hemma.

I övrigt har det varit mycket att göra i skolan med alla tusen (ok bara 4 men ändå!) kurser, en del fest och sena pluggkvällar på biblioteket. Den här helgen är lugnet själv, och igår gick F & jag förbi filmfestivalen, satt på 3e raden och blev sjösjuka till dogma-filmen Fix som för övrigt va rätt ball.

Mattor och linjaler

Igår gick jag på röda mattan! Det är inte varje dag det, men det gäller ju att ha kontakter (vilket F och jag uppenbarligen skaffat oss) och den här torsdagen va det invigning av filmfestivalen, och vad vore väl en filmfestival utan röd matta... Någon film såg vi inte röken av men det var nog inte meningen heller.

Jag gillar det här med att jag har sovmorgon till 12.32 måndag, onsdag och fredag, där fick jag allt till mitt schema bra! Den här veckan har jag redan varit på 2 konserter. Det blir liksom lite lättare när man vet att man får sova och av nån anledning har jag hamnat i musikerkretsar här i Halifax. Nu smids det lite planer på storkonsert, som att gå och se Feist i november tillexempel...C ska dit och en skottsk utbytesstudent jag musik-bondat (det va ett "nä-gillar-du-också-det-bandet"-moment) verkar också på att köpa biljetter.

För övrigt har jag börjat en kurs som heter "plants in the human landscape" vilket visade sig innehålla mindre biologi än jag anat, för att citera läraren: "Those of you who've thought that this class would be about plants will be dissappointed". Nä så nu gäller det att vässa linjalerna och rita raka streck, för här ska tydligen planeras trädgårdar.

Idag lärde jag mig att pansarhaj inte heter pansar-shark på engelska (min lärare sprang förtvivlat runt och försökte hitta något som skulle vara pansarhaj, men det visade sig att de var utdöda hehe), att schemaläggning är en konstform och att allt går om man vill (eller bara tänker till lite). Jag kom igårkväll på att mitt schema tydligen krockar ännu lite mer än jag trott från början samt att jag på eftermiddagen skulle befinna mig på två labbar och en föreläsning... Som tur var har vi vår privata lilla studievägledare Christine som mailar uppmuntrande kommentarer som "Don't panic (yet)." och hjälpte mig att finna lösning på mitt schema. Nedan kan ni se praktexemplet på att jag nog inte ska satsa på en karriär som schemaläggare...

Festfredag och långlördag

Man skulle lätt kunna säga att det varit ett träningspass som heter duga för den lilla foten den här helgen. Det började med en Hawaii-upplevelse i en klasskompis kollektiv som inkluderade flera timmars dans, hoppandes nån sorts jenka runt hela huset och gitarrspel på verandan för att torka svetten. Många nya ansikten och folk jag gärna träffar igen. det gjorde jag dock redan kl tio morgonen efter, för då var det nämligen brunch med hela gänget vi hade festat hos på en frukostrestaurang, och till min stora förvåning (med tanke på att festen hållt på till 3-4 snåret) så var vi 15 pers kring bordet med stora tallrikar fyllda med scrambled eggs, bacon, blåbärspannkakor och frukt framför oss.

Efter det bar det av till farmers market som är lördagsmarknaden i en sorts saluhall fylld av gångar och rum snarare än en stor sal. Där kan man finna allt från morötter till ekologisk kattmat och stickade mössor. Helt fantastiskt (jag känner att ordet fantastiskt kanske börjar bli överanvänt, jag ska försöka tänka ut nått bättre till nästa fantastiska sak jag stöter på i den här fantastiska staden).

Men lördagen var inte slut med det, utan en ny växel lades i och F, C och jag traskade upp till C som bor i norra delen för att kolla på en massa öppna konstnärsateljéer och laga våra införskaffade grönsaker. Vädret va tropiskt fuktigt och man visste inte om jackan skulle på eller av, ögonlocken hängde vid midjan när vi efter ett stopp på ett porslinsmålar-café där C:s lägenhetskompis spelade gitarr började gå hem mot the tower. Ändå lyckades F & jag bli medlurade ut och dansa av de andra utbytesstudenterna, och när klockan hunnit bli 03.30 för andra kvällen i rad var min fot inte längre så glad på mig. Vi hade dock gjort lite nya bekantskaper på dansgolvet (typ "å några som dansar hoppandes med händer viftande åt alla håll") så det va bara att hänga med på pommes efter stängning och många nya tips på vart man ska hänga i halifax. De utlovade även nån sorts kanadensisk fest och tyckte vi skulle hålla ett svenskt gille i utbyte. Vi får väl se!

Words of wisdom

The scavanger hunt

Igår när Fia och jag gick hem från Atlantic Super store så passerade vi vårt favorithus där en gubbe brukar ha yard sale på sin gräsmatta och porch mest varje dag. Där möttes vi av både dåliga och goda nyheter. NO more yard sales, men (!!!) vi fick ta vad vi ville gratis ur högen av saker han ställt ut i duggregnet för att slängas vilket ledde till att vi glatt traskade hemåt överbelamrade av matkassar och diverse prylar. Efter en inventering kan konstateras att jag snappat åt mig följande dyrgripar:

• 1 liten hemmasnickrad trälåda som jag ska ha som nattduksbord
• 9 galgar i olika färg och form
• 1 par joggingskor
• 4 koppar
• 1 kaffebryggare
• 1 scarf
• 1 minipajform
• 1 liten trätavla med ett citat på
  

Detta firades med lite flor de caña bra musik och utgång. Välbehövligt efter en galet hektisk tid fylld av tentor och projektrapporter som jag helst vill förtränga. Nu drar dock höstterminen igång och saker måste tas tag i... tex. det faktum att jag dubbelbokat två kurser så att jag ska va på lektion och fisklabb samtidigt..oops, får se hur det löser sig.

Blubbles?

Igår följde F och jag med Brittany och Fraser från min klass till ett uteställe här i stan, dvs vårt första möte med Halifaxs nattliv. Det visade sig vara billigt, livemusik, relativt dansant och överförtjust i F:s glasögon. Det var som att hälften av killarna på stället kom med kommentarer om fias glasögon och senare frammåt kvällen började vi ana varför. Det visade sig att F är en levande kopia av en karaktär ur den omåttligt populära tv-serien Trailer park boys. Detta hade vi såklart ingen aning om när folk kom och frågade om F försökte se ut som Bubbles. Hysteriskt roligt när vi väl kom hem vid halv fyra-tiden och googlade det hela!

I ett hav av fenor och frustande nordkapare

Tillbaka till civilizationen men knappt en sekunds vila. Efter fem dagar till havs är jag åter på stadig mark utan saltvatten i skorna och kikarmärken runt ögonen. Det har varit fantastiskt. Det finns inget annat ord att beskriva det hela med. Jag hade inte kunnat vänta mig mer. Den första dagen när vi kom och skulle ut med båten en halvdag blev vi försenade och när vi väl kom ut på sjön var det mjölkvit dimma och ett lätt duggregn övergick i hällregn. Jag tror alla försökte förtränga tanken på att det kanske var så vi skulle spendera de närmsta dagarna.

Prognosen hade dock lovat bättre och när jag i toalettkön på campingplatsen såg solen gå upp på en molnfri himmel kändes det hela mycket mer hoppfullt. Andra dagen hade visserligen blå himmel, men starka vindar och näst intill halva klassen låg dubbelvikta över relingen. Själv är jag nog född till sjöman för jag gungade glatt med och när vi till råga på allt fick se våra första knölvalar sticka upp fenorna ovan vattenytan och sillvalar som bajsade jättepölar så var allt om sjösjuka bortblåst ur mitt huvud.

Dagen efter var det lugnare vatten och vi åkte ut på mer öppet vatten där det visade sig krylla av brunstiga nordkapare. Vid ett tillfälle var vi omringade av minst 7st (lite svårt att avgöra antalet när de är under vattnet och kommer upp vid olika tillfällen) som dök upp så nära båten att de blåste vatten i ansiktet på oss. De samlas kring en hona försöker få henne att para sig med dem och slår med sina fenor. Honan vänder sig på rygg så att man kan se hennes vita mage för att undvika de påstridiga uppvaktarna och det hela skulle krasst kunna kallas för ett försök till gruppvåldtäkt. Det var alltså mitt i detta som vår båt hamnade och jag var glad att jag inte var valhona vid det tillfället.

Vi fortsatte att ha tur med både vädret och valsightseeingen de kommande dagarna och fick se knölvalar launch-feeding (blåser bubblor i en ring för att lura bytet och kommer sen upp gapandes i mitten) göra bakåtvolter, smälla med sidofenorna och honor med kalvar. Som om det inte räckte med valarna såg vi tumlare, white-sided dolphin, gråsälar, knubbsälar och en massa sjöfåglar så som lunnefåglar, liror, havssulor och stormsvalor.

Nu är det dock slut på leken och det ska skrivas rapporter, räknas statistik och pluggas till tentan i helgen. Ingen tid över till att ta det lugnt och strosa i stan men snart blir det lite ledigt iaf. Här kommer lite bildbevis:

Mitt uppe i nordkaparnas parning.

Bebisval

Lekfull knölval

Campfire med klassen sista kvällen.

Den som vill se mer foton kan gå in på: http://flickr.com/photos/28961230@N07/

Den felnavigerande piloten

Det blåser i Halifax, och på 23e våningen kan man lätt säga att det märks! Tur då att det är varma vindar och strålande sol. Enligt några i min klass har det idag varit den varmaste dagen i hela augusti. Vad gör man då den varmaste dagen i augusti? Jo, sitter inne och försöker individbestämma valar utifrån deras stjärt och ryggfenor. Sjukt kul, men lite synd på det fina vädret.

Igår var jag med om det mest bissarra i min skolhistoria. Vi skulle enligt schemat dissikera ett marint däggdjur och vår lärare hade några dagar innan kommit över en strandad pilotval, 9 feet lång. Det var en ung hane som hade strandat ensam på en strand utan att man visste varför. Det var vad vi skulle försöka ta reda på. Ditrest för att hålla i det stora eventet var veterinären Pierre, en liten gråhårig man med glasögon och lustiga grimaser som brytandes på canadens-franska med stor entusiasm högg in i det fasta valspäcket. Som ni förstår var det en ganska sörjig historia, men alla var vi med och karvade lite, bröt revben och petade på lungorna så att det frasade under fingertopparna. Det var spännande att se hur allting såg ut innuti valen och vi fick lära oss att parasiter är mycket vanligt i deras system, och att de oftast inte gör så mycket skada. Någon anledning till varför vår lille pilot navigerat upp på land fick vi dock inte, så det var bara att tvätta av sina blodiga händer och traska hemåt i kvällssolen.

Imorgon börjar det stora äventyret ute till havs. Sen får vi se vad jag kommer hem med för skörd av val-spotting. Jag hoppas på blåval och kaskelott, men kommer mer troligt att få se knölval och vikval. Mest håller jag tummarna för att vi ska få se något över huvud taget och att det fina vädret håller i sig *peppar peppar*. Nu ska jag packa och shoppa matsäck. Mors!

Pierre

Innuti en val

Valens "melon" som den använder för att navigera.

Flugan i nätet

”Canada är ett civiliserat land” upprepade jag gång på gång för mig själv, som för att påminna mig om att det inte var ut på några större äventyr vi skulle genom att flyga över atlanten till det land som varenda kotte i Sverige omtalar som; ”det är väl ungefär som Sverige”. Vad som drabbade oss (Fia och mig) vid ankomst till detta land var dock inte en råbarkad vildmark eller snårig djungeltrafik utan en lite väl magstark dos av byråkrati. Ni vet, vissa länder (läs Frankrike och dess gelikar) bebos av människor som får en sån där go’ magkänsla av att vända papper och krångla till det för folk. En sorts övercivilisering där det helt enkelt inte längre handlar om ordning och reda utan en tillgjord oorndning utan logik för att utöva makt. Så fastnade flugan i immigrationsverkets nät och blev fråntagen både pass och integritet. Det uppstod en tvist om vidare det var tillåtet att studera i Kanada utan study-permit (typ visum) i 6 månader eller ej fast det uttryckligen står på deras hemsida; ”if you’re studying for 6 months or less you do not need a study permit”. Som tur är har Fia både ett extra pass och rätten på sin sida, så förhoppningsvis har hon trasslat sig ut ur nätet till på lördag när skolan börjar. Jag hade tack och lov fått mitt study-permit precis innan jag åkte och gled därför igenom på en räkmacka.

Idag blir det stora fixaredagen då jag fann en stor lägenhet HELT TOM utan en endaste liten kökspinal. Tillsvidare lever jag campingliv i sovsäck med en utsikt i klass med en klar skärgårdsmorgon och termos och spork som enda innehåll i köksskåpen. Nu väntar jakt på frukost, seriös loppisshopping (om vi hittar nån) och uppsökande av universitetsadministrationen för att få in Fias pass på rätt sida om immigrationboard.

I dagens inlägg vill jag dock utfärda ett stort tack till den stora runda lilla polisfarbror som ändå höll uppe vårt hopp om att kanadensare är goda människor genom att hjälpa mig med mina väskor, ta hand om mig när jag blev bortkörd från bagagehämtningen och immigration där Fia tvingades va kvar, fixade en buss som körde oss fram till porten på Fenwick place och allmänt pratade lugnande i ”det ordnar sig”-ton med två övertrötta utbytesstudenter vars normala tidszon befann sig kl 04 på morgonen och hjärnor gick på tomgång.

Farväl fosterland!

Jaha, då har det väl blivit dags tillslut.
Nu väntar bagageköer, passkontroller, pipande vader fulla av rostfritt stål, kånkande och stånkande och en del pirr i magen. När jag skriver nästa gång har jag officiellt emigrerat (iaf för ett tag) och bör befinna mig i det gigantiska fortet Fenwick på ännu okänd våning. Tills dess, håll i hatten, för nu bär det av!

Upprustning

Jag har en tro på att med rätt utrustning så löser sig resten, och för att matcha mina gore-tex skor, fjällrävenbyxor och favvo-fleecetröja har nu även denna lilla skönhet införskaffats. Det är en sorts data/exkursions-kombo som jag helt enkelt inte kunde motstå. Innan jag är redo att möta hösten i Kanada behövs även en regnjacka, men det projektet hade jag tänkt spara tills jag kommit över atlanten.

p.s. nu är det inte ens en vecka kvar!

finast just nu:

Jag måste skaffa mig ett par steppskor!

Packpoesi

Bananlådorna tätnar och målet närmar sig, ändå har inte känslan infunnit sig. Det känns inte i magen att jag snart är på väg, det känns inte att jag redan blivit tvungen att säga hejdå till vänner med en tidsfrist på 10 månader tills vi möts öga mot öga igen. Jag är inte rädd för att det inte ska bli bra i Kanada, jag är inte rädd för förändring, bara lite sorgsen över att sätta punkt för det här kapitlet. Kanske skulle jag sluta dela in livet i kapitel, men det är svårt att låta bli när saker och ting får så naturliga slut. For till Berlin och levde i en liten bubbla där jag inte behövde planera och fixa, nu är jag mitt uppe i rushen, i 140 med håret fladdrande och snor i halsen. Kanske blir allting bättre, kanske inte_men det är ju smällar man får ta.

Låda på låda
bygger ett liv som varit
kan skickas på posten
return to sender
men inte än på ett tag.

När det känns som att alla andra gör roliga saker medan jag sitter här med min dumma fot så tittar jag på bilder som denna:och tänker SNART...!

Festivalhöst som kompensation!

Ja, eftersom det inte blir s�� mycket festivalande eller konserter eller s��nt alls f��r mig i sommar s�� har jag hittat det ultimata alternativet; Halifax pop explosion som ska vara "one of Canada���s most respected festivals & showcases for new and emerging music, art, and culture". ��n s�� l��nge ��r bara Ron Sexsmith bokad, men jag tror det kan bli riktigt bra + att det ��r precis efter min f��delsedag (21-25 okt) = perfekt f��delsedagspresent till mig sj��lv!

En gammal vän

Ett litet projekt har artat sig då jag i min innestängda tillvaro plockat upp gitarren igen i ett försök att lära mig plocka en till låt. Här är mitt mål:

Gipstips

Okej, f��r alla er som n��n g��ng planerar att hoppa p�� kryckor med gipsat ben har jag n��gra tips:

• Skaffa en stor s��ng, det ��r d��r du kommer att spendera mestadels av din tid.
• L��t inte sjuksk��terskorna f��r fria h��nder i kreationen av ditt gips, framf��rallt inse att om de s��ger "lite glittrigt" s�� menar de rosa dagisglitter i en burk utkladdat p�� ditt gips.
• Fr��ga inte efter en spritpenna n��r du ��r ute p�� puben...
• Till��t folk att b��ra runt p�� dig p�� stan, det kommer aldrig h��nda annars...
  
• Tro inte att det ��r enklare att hoppa hem dagen efter.
• Ladda upp med en stor garderob innan du bryter benet eftersom att hoppa ner i tv��ttstugan med gips och tv��ttkassar inte ��r att t��nka p��.
• Skaffa handskar innan kryckorna omvandlat dina h��nder till n��got taget ur en westernfilm.
• S��tt dig inte p�� marken, det ��r helt hoppl��st att ta sig upp utan hj��lp (skalbaggsvarning).
• Bos��tt dig 100m fr��n en glassbar (fast helst inte 3tr upp utan hiss).
• L��t inte tjocka sk��nska tanter tr��nga sig f��re dig i glassk��n n��r du st��tt p�� kryckor och v��ntat i 20 minuter (n��n stans m��ste man ��nd�� dra gr��nsen f��r svensk blygsamhet).
• Hj��lp sm�� tanter med rollatorer att l��gga upp deras matp�� rullbandet i kassan, du vet aldrig n��r det ��r du sj��lv som st��r d��r hj��lpl��s.
• Skaffa dig en solfj��der och en svetthandduk, livet p�� kryckor ��r hett.
• Njut av att f�� vara ledig, eller l��r dig uppskatta k��nslan av att kunna vara upptagen.

P�� torsdag s��ger gipset tack och adj��, sen f��r vi se vad som v��ntar.