Folk med oerhört långt minne kanske kommer ihåg de här strumporna...
Jag införskaffade det fina gröna garnet till dem under en härlig påsksemester på Irland med Lina 2008, började sticka dem medan jag var på utbyte i Halifax och lyckades sticka färdigt en häl. Sen insåg jag att de skulle bli alldeles för stora för mina små fötter. De har därför legat undanstoppade sedan dess. Eftersom jag på senare tid införskaffat pojkvän med gigantiska fötter så lyckades tillslut andan falla på och nu, har de (3 år senare...lol) tillslut blivit färdiga att pryda ett par lurviga ben, skyddandes mot vårat kalla golv :)
Mönstret är till stora delar improviserat, förutom hälen som jag tog hjälp av den här bloggen för att knåpa ihop. Jag stickade med lite tjockare stickor än i beskrivningen, och det blev därför väldigt stora (men fina) strumpor :).
Det är fortfarande för varmt för att den ska ligga kvar på marken här nere i stan, men uppe i bergen dröjer det nog inte länge förrän det är dags att dra på sig pjäxor & skidor! Lite ledsen blir man att hösten nästan är över (det är ju trots allt min faviritårstid) men i år ska jag nog försöka mig på lite mer utförs-skidåkning och snowboarding med hjälp av skickliga kompisar som instruktörer. Vi bor ju trots allt ca 30 min från fantastiska backar med snötäckta furor och pudersnö.
Utöver allt detta har jag även lyckats dra på mig vinterns första förkylning, köpt adventsljus till min adventsljusstake och införskaffat mina första julklappar (som antagligen kommer att få åka med mamma och pappa hem till Sverige efter att de kommer och hälsar på nu i veckan).
Det är helt enkelt dags att säga hejdå till hösten med några fina höstbilder och ett gott pumpa-recept:
Jag har inte bloggat på riktigt länge och inte riktigt känt behov av det heller. Men så en dag kröp det över mig igen. Kanske för att jag nu är tillbaka i Kanada och lever i exil från så mycket som jag älskar samtidigt som jag hela tiden upptäcker nya underligheter och vackra saker.
I vilket fall som helst så hade jag tänkt skriva lite mer här igen. Vi får väl se vart det bär den här gången :)
På senaste tiden har jag sett en hel del dokumentärer. Om man vill se dokumentärer på internet så är SVT play en guldgruva. Deras senaste satsning DOX där de visar stora internationellt kända dokumentärer som gått på bio känns riktigt lyxig. Den senaste veckan har jag klämt av både Videocracy och Bananas* från den serien.
Vad är det då som fascinerar med dokumentärer? För mig tror jag det är tanken på att verkligheten kan vara lika sagolik eller grym som sagan. Genomgående för de flesta dokumentärer är att där finns något som upprör, något provocerande som biter sig kvar efter sluttexterna. Små manifestationer. Det är inte alltid feel-good känslan infinner sig, men när den gör det blir den nästan lite större eftersom man suttit där med hjärtat i halsgropen och hoppats på riktigt.
Här är en lista på dokumentärer som nyligen visats på tv:
-Hästmannen: Denna dokumentär såg jag för ganska länge sedan men den har även repriserats nyligen på SVT. En underbar skildring av en gammal bonde som vill sköta sin gård som man gjorde förr i tiden. Ett varmhjärtat porträtt av en fantastisk karaktär som strävar mot samhället.
-Videocracy: Jag hade hört ganska mycket om denna dokumentär utan att för den delen lyckats göra mig en riktig uppfattning om vad den skulle handla om. Det var intressant att se Italien från perspektivet av att vara en TV-styrd nation och visst blev man chockerad av många av de karaktärer som presenterades i dokumentären. Dock fick jag lite en känsla av att denna dokumentär inte kunde skildra det allmänna folket mer än vad en dokumentär om sveriges big brother sökande och kändiselit skulle göra här.
-Bananas!*: Även den här dokumentären hade jag höga förväntningar på. Även fast temat för filmen var viktigt och upprörande så greps jag inte helt med i att känna för karaktärerna i filmen. Speciellt inte huvudpersonen, advokaten som jobbade för att samla ihop arbetarna mot jättebolagen och körde runt i sin röda ferrarri.
-Sanningen om Bonnie och Clyde: Innan jag började titta på den här dokumentären visste jag näst intill inget om Bonnie and Clyde. Deras namn fanns i mitt bakhuvud, registrerade som det klassiska kriminella paret. Därför var det himla spännande att få höra om deras liv utifrån ett insider-perspektiv genom Blanche Barrows anteckningar.
-Jakten på Bernhard: Det faktum att denna dokumentär till största del utspelar sig i Lund gjorde att jag kände mig extra engagerad. Hade jag träffat Bernhard någon gång? Hade jag inte sett hans lappar nån gång under det första året jag bodde i Lund? Att se hur gamla och psykiskt sjuka människor hamnar utanför samhället och stöts bort på det här sättet känns sorgligt och svårlöstoch den här dokumentären plockar verkligen fram personen bakom papprena.
Idag har jag sett de första vårblommorna och ätit fantastisk brunch hemma hos Sofie och Anders. De har alltid en massa roliga projekt på gång vilket fick mig att tänka på en hemsida med himlans massa roliga saker som jag skulle vilja prova att tillverka. Allt ifrån kompassbord och godisrecept till kladdkaka i en kopp eller en laser-synth gitarr!
